Journal of American College of Cardiology

Forskargruppen använde två stora kohorter, Sleep Heart Health Study (SHHS) och Men's Osteoporotic Fracture Study (MrOS). SHHS-kohorten inkluderade 1 785 män och 2 273 kvinnor, med en medelålder på 62,4±11 år, 32,8% med en historia av hypertoni och 5,6% med diabetes; MrOS-kohorten inkluderade 2 193 deltagare, med en medelålder på 72,6±5,4 år, 37,7 % med hypertoni i anamnesen och 7,8 % med diabetes. MrOS-kohorten bestod av 2193 deltagare, med en medelålder på 72,6±5,4 år, 37,7% med en historia av hypertoni och 7,8% med diabetes.
SHHS-kohorten följdes i 11±2,8 år och MrOS-kohorten i 15,5±4,4 år. Med hjälp av Kaplan-Meier-analys fann teamet att δ-vågsaktivitet, en hjärnvågsignatur som ligger till grund för djup sömn (högre δ-vågsaktivitet är associerad med bättre sömn), var signifikant associerad med kranskärlssjukdom, hjärt-kärlsjukdom och hjärt-kärldöd.
I SHHS-kohorten var låg δ-vågsaktivitet associerad med en 46 % högre risk för kranskärlssjukdom, 60 % högre risk för kardiovaskulär sjukdom och 94 % högre risk för kardiovaskulär död;
I MrOS-kohorten hade deltagare med låg δ-vågsaktivitet en 79 % ökad risk för kranskärlssjukdom, 43 % ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och 66 % ökad risk för kardiovaskulär död; dessutom var δ-vågsaktivitet associerad med stroke och risk för dödlighet av alla orsaker.